Juni 19, 2007

Holmberg talar ut

Victory Challenge nådde inte målet – semifinal i Louis Vuitton Cup – trots en brant stigande utvecklingskurva och en femteplats. Tänk om den svenska utmaningen hade kommit igång och kunnat dra nytta av den utvecklingen bara en aning tidigare…

Magnus Holmberg är hemma i Göteborg igen. Visserligen bara för en helg än så länge, men i sommar går flyttlasset från Valencia till nya huset i Örgryte. I klubbhusrestaurangen i Långedrag tjôtar Magnus med matchracingkollegan Johnie Berntson. Johnie kvalar till sommarens stora händelse på Marstrand, den återuppståndna matchracingveckan – nu med namnet Match Cup Sweden. Där ska Magnus förstås också vara med, och Johnie ber om sparring inför tävlingen: – Inga problem, men ring inte utan skicka ett mejl för jag har bara en spansk mobil än så länge, blir svaret från Victory Challenges skeppare och rorsman. I ett par år nu har han levt i Spanien, levt med sitt America’s Cup-projekt. Dygnet runt och dag ut och dag in. Men nu är det över, åtminstone för den här gången, och vi kan ses i lugn och ro över pytt och pilsner. När jag inleder med den allra mest utslitna frågan om hur det känns nu, lutar sig Magnus tillbaka och knäpper händerna bakom huvudet: – Det är som det är, men jag önskar att vi hade kommit igång med hela projektet tidigare. På slutet var vi inte speciellt långt borta, men att segla med kniven på strupen är inte heller det lättaste, konstaterar han.

Som läktarseglare kan jag se tre händelser som hindrade er från att nå semifinalerna; Desafio Españols vunna omsegling mot Mascalzone Latino, missen i kryssrundningen mot BMW Oracle Racing, och så den ödesdigra gippen på länsen mot Emirates Team New Zealand. Är vi överens om att det var här det avgjordes?

– Både ja och nej. De här tre händelserna var väldigt betydelsefulla, och om bara en av dem hade utvecklats annorlunda så hade utgången blivit en annan. Men den huvudsakliga anledningen till att vi missade semin måste sökas tidigare, redan förra vintern. Då var pengarna slut och vi tvingades säga upp folk och slå av på utvecklingstakten. Det blev tre månaders stopp, som försenade den nya båten dubbelt så mycket.

Hur resonerade ni efter det stoppet?

När finansieringen väl var löst så tog det oss en hel dags diskussioner att avgöra om det överhuvudtaget skulle vara lönt att fortsätta, om det fortfarande skulle vara realistiskt att nå målet – semifinal. Om vi redan då hade bedömt att det inte skulle gå, så hade vi aldrig återupptagit satsningen . Vi tyckte alltså att det borde vara möjligt, men insåg samtidigt att vi skulle vara tvungna att ta vissa risker. Båtbygget sköts framåt för att ge designteamet längre utvecklingstid, och därför visste vi att den nya båten skulle komma i sista momangen. Men vi tyckte det var värt det, för utan ett tillräckligt snabbt ekipage hade vi ändå varit rökta! Man måste ha ett bra paket för att ha chansen.

Fick ni ett bra paket då? Var det värt risken ni tog?

Den nya båten överträffade alla våra förväntningar. Istället hindrade det dåliga vädret i Valencia oss från att få tillräckligt mycket tid till träning och intrimning inför Louis Vuitton Cup. Men jag vill ändå påstå att det var värt risken.

Då var det väl bra att ni kom iväg till Dubai för en månads tvåbåtsträning med de äldre båtarna?

Ja, det var oerhört viktigt för oss att få den seglingstiden och matchracingträningen. Först i höstas hade vi möjlighet att segla med två båtar, och då låg vi långt efter med såväl matchracingträningen som segeloch riggutvecklingen. Det krävs ju två båtar och två besättningar för att kunna träna matchracing och köra riktiga tvåbåtstester. Hela hösten och början på vintern gick åt till att komma i kapp med segel- och riggutvecklingen. Vi var faktiskt så pressade att vi helt enkelt testade på kryssen och bogserade på länsen för att spara tid! De fem veckorna i Dubai blev den enda tiden vi fick till matchracingträning med två likvärdiga båtar. När vi återvände till Valencia i mitten av februari och sjösatte Järv, så hade vi en och en halv månad på oss att strukturtesta och kolla så att däckslayouten och de olika systemen fungerade som de skulle. Dessutom skulle vår nya rigg, som var seglingsklar den 1 mars, trimmas in. Alltså blev det inte mycket tid över till matchracingträning i Järv. Ganska snart insåg vi att Järvs fartpotential låg i linje med vad våra designers hade lovat, och det blev nästan meningslöst att köra tester och race mot Orm eller Örn eftersom fartskillnaderna var för stora. Så man kan gott säga att utan Dubai hade vi aldrig nått så långt som vi gjorde. Våra tuffaste konkurrenter om semifi nalplatsen, Desafio Español och Mascalzone Latino, hade möjlighet att köra med två båtar och två besättningar för tester och racing i två års tid. Vi själva fi ck totalt sex månader med de gamla båtarna och två besättningar.

Mitt intryck är att vårens inledning med fl eet racen i Louis Vuitton Act 13 kändes lite trevande och tveksam för er, och att det var först i round-robin 2 som ni kom igång ordentligt. Vad tycker du?

När det var dags för Act 13 hade vi inte hunnit segla Järv så mycket, men vi lärde oss mer och mer för varje dag och inom alla områden. Och utvecklingskurvan fortsatte att peka brant uppåt ända fram tills det var ett faktum att vi inte skulle nå semifinal. Killarna som inte var med ombord gjorde ett kanonjobb med att samla in information både på havet och framför tv-skärmarna på basen, analysera och komma med förslag till oss som seglade. Varje dag efter seglingarna kunde jag till exempel titta på tv-bilder och Virtual Eye från samtliga starter som gjorts under dagen. Det här gedigna jobbet av gänget runtomkring gjorde att vi under hela tiden fortsatte att ta stora kliv framåt. Det kan nog vara den snabba utvecklingen som gör att man möjligen kan uppfatta att vi kom igång först på slutet.

Kan du ändå kort kommentera de händelser jag nämnde tidigare, och beskriva om ni med facit i hand skulle ha hanterat dem annorlunda. Det är ju intressant för oss som såg racen att försöka förstå hur ni tänkte i varje situation.

I matchen mot BMW Oracle Racing närmade vi oss kryssmärket i en knapp ledning och bestämde oss för att ta mötet med dem uppe vid märket. Jag blev själv chockad av att Chris Dickson klarade att vräka ner båten innanför oss. Jag trodde vi hade låst dem och kunde tvinga dem till att slå. När BMW väl hade fått sin plats och körde oss förbi märket tvingades vi slå runt åt babord för att kunna sätta spinnaker och börja länsa. Ändå hade det räckt med ett par graders vrid medurs för att vi skulle ha varit före dem i mål. Hade vi varit helt säkra på att de tuffade in mot märket på eller över layline hade vi istället lagt ett läslag på dem långt tidigare. Även om de då hade lyckas hänga kvar i lovart så hade vi ändå rundat först om vi låg på layline. Men vi var inte säkra på att BMW var över layline, och att göra ett läslag strax under babordslayline kan vara väldigt ödesdigert om den andra båten kan hänga kvar i lovart och sedan låsa oss från att slå mot kryssmärket