August 19, 2008
I Segling nummer 7, 2007 skrev vi om Thomas Grahns planerade äventyr i sin Vega Maja – att segla till Florida. Efter att hans reskamrater hoppat av projektet vid två till fällen ryckte småbåtslångseglaren Sven Yrvind in – nog skulle Thomas allt få komma iväg! Tillsammans seglade de Maja över Atlanten. Men på vägen hem var Thomas ensam.
Text: Helena Nilsson Foto: Thomas Grahn
På vägen över tillsammans med Sven kom jag på idén att det kanske skulle vara fräckt att segla ensam tillbaka, nu när Sven ändå hade visat mig hur jag skulle göra. Så jag frågade honom om han trodde att jag skulle klara det, och han svarade ja, berättar Thomas.
Och så blev det. Den 1 april startade Thomas från Stuart i Florida för att 45 dagar, 8 timmar och 55 minuter senare angöra en brygga i Kinsale på Irland.
– Innan jag åkte ut med Sven visste jag inte hur jobbigt det kunde vara eller hur många problem som kunde uppstå. När vi exempelvis seglade över Nordsjön läckte båten på alla möjliga ställen. Allt – sängkläder, rubbet! – var dränkt i saltvatten när vi kom fram så det var bara att skölja av med sötvatten och sedan torka upp.
GLÖDANDE BOLL I MASTEN
Ett annat problem uppstod när Thomas var på väg tillbaka, nu ensam i båten. När han var 150 distansminuter ifrån Irland hörde han en kraftig smäll.
– Jag trodde först att jag hade seglat på något. Jag gick upp från ruffen men såg inget akterut. När jag sedan tittade framåt såg jag att genuan hängde rätt ut åt sidan och fladdrade. Instinktivt duckade jag och höll händerna över huvudet, för jag trodde att nu ramlar masten ner!
I själva verket var det förstaget som hade gått av, men masten hölls på plats av undervanten. Thomas löste det genom att knyta ett fall i förtöjningsknapen och sedan använda en vinsch för att spänna. Räddast under resan var han när han och Sven hamnade i ett åskoväder. Plötsligt fick han syn på en stor glödande boll som det slog blixtar från uppe i masten. Han hann bli ordentligt orolig innan Sven förklarade att det var ett mycket sällsynt fenomen som kunde uppstå vid mycket kraftiga laddningar.
– Så rädd har jag aldrig varit i hela mitt liv! Men vi kunde ju inte göra så mycket, jag satt bara och hoppades på att inte bli träffad . Jag hade aldrig tänkt på att det kunde inträffa innan vi gav oss av, säger Thomas.
Men det han kommer att minnas mest är delfinerna. En dag var de 15–20 stycken som lekte i bogvågorna.
– Det var så häftigt!
Och så sa Sven: ”Men hoppa i då!”, så det gjorde jag!
Han höll sig fast i rodret och kände hur delfinerna simmade precis under honom, för att strax därpå komma upp till ytan igen.
DRÖMMER OM FLER ÄVENTYR
Det som förvånade honom under den 4 000 sjömil långa resan från Florida till Irland var att han aldrig hade tråkigt, trots att han var ensam.
– Jag trodde att jag skulle ha det, men man hamnar i en helt annan värld, säger han. Innan han lämnade Florida tänkte han att han skulle sälja Maja när han kom hem. Men på den punkten har han ändrat sig, trots att pengarna lockar.
– Nej, det kommer aldrig att gå. Hon är min kompis, hon har fått en själ nu. Och på frågan om det väntar några fler äventyr svarar han:
– Det hoppas jag verkligen! Den här resan är det bästa som har hänt mig!
Jag går fortfarande i ett slags lyckorus. Men någon gång kommer ju den känslan att avta och då kommer jag att leta efter den igen. Redan nu har Thomas planer på ett nytt äventyr, men än så länge är det på drömstadiet.
Att det har med vatten att göra berättar han dock. Men mer än så vill han inte avslöja.
till majasventure.com
Kommentarer
Ny kommentar:
:
(Skriv in texten nedan)
Inga kommentarer