Mars 02, 2010

Aldrig mer antiklimax cup!

Planet landade i Alicante strax före midnatt. Jag hyrde en bil, körde till Valencia och kom i säng vid tretiden. Tio över fem ringde väckningen
och en timme senare stod jag på kajen i America’s Cup-hamnen. Då var Alinghis besättning redan i full gång med att förbereda sin katamaran för första racet. TV-båtsföraren Christian Knutsson hämtade mig i sin ribbåt och vi puttrade iväg mot BMW Oracle Racings
kajplats i lasthamnen några sjömil bort. Där i strålkastarskenet värmdes besättningen upp med cheerleaders, hurrarop, tutor, flaggviftande och rytmiskt diskodunk.

OCH DET BEHÖVDES, för det var både beckmörkt och svinkallt när vi styrde mot banområdet för det som brukar kallas världens mest prestigefyllda seglingsdrabbning. Även för kvicka flerskrovsseglare och ett gäng funktionärer i snabba ribbåtar tog det sin tid att avverka de 40 sjömilen ut till banområdet. Jodå, du läste rätt, 40 sjömil ut skulle vi. Halvvägs till Ibiza, ingen mobiltäckning, inget land i sikte och knappt några åskådarbåtar mer än de närmast sörjande entusiasterna. TV-teamet ombord tvingades ta hjälp av ett cirklande flygplan på 27 000 fots höjd för att skicka sina signaler till land.

I REGNET MITT I lågtryckscentrum, med bara enstaka vindpustar från spridda riktningar, låg vi och väntade i många timmar innan seglingsledaren Harold Bennett satte AP över A och sköt upp racet till nästa seglingsdag. Då hade kobjällrorna på den schweiziska supporterbåten för länge sedan tystnat, helikoptrarna för länge sedan landat, TV-tittarna över hela världen för länge sedan zappat vidare och jag själv för länge sedan somnat bredvid kameramannen Shane på ribbåtens smala britsar. Det cirklande TV-planet återkom aldrig
från sin tankning.

LJUSET I MÖRKRET var att vi kunde åka runt och morsa på besättningarna, titta närmare på de gigantiska flerskrovsskapelserna och småsnacka med folk i största allmänhet, ungefär som på vilken
annan regatta som helst. Men det här skulle ju inte vara vilken annan regatta som helst, det här skulle vara America’s Cup. Världens mest
prestigefyllda kappsegling. Inte bara en enda lång väntan. Snacka om antiklimax! Men vänta har vi fått göra, och det med besked. Tiden
sedan den 32:a America’s Cup avgjordes sommaren 2007 har inte varit något annat än en enda lång väntan. Vi har väntat på domstolsutslag och vi har väntat på besked. Och när vi fått besked har de raskt ändrats så att vi fått vänta igen.

HAN BEHÖVDE NIO BESÖK i New York Supreme Court, han behövde flerfaldige America’s Cup-segraren Russell Coutts och han behövde en trimaran med en revolutionerande vinge för att göra slut på
vår väntan. Redan strax efter prisutdelningen utlovade nämligen den amerikanske segerherren Ellison att i nästa America’s Cup ha en helt oberoende tävlingsledning, opartisk jury och ömsesidiga överenskommelser med utmanarna. Detta låter förstås som självklarheter, men var inte det för den schweiziske förloraren Bertarelli. Nu finns det gott hopp om att ordningen återställs. Aldrig mer Antiklimax Cup!

Chefredaktör & ansvarig utgivare

Joakim Hermansson

Ledare | Kommentarer (0) | Tipsa en vän