Augusti 19, 2009

Den försmädligaste av alla försmädligheter

VI HAR SEGLAT EN HEL DAG, den första i vår lånade Bavaria 40. Det har varit härlig segling genom Stockholmsskärgården, men nu längtar vi efter att få lägga till, tända grillen och knäppa upp ett par iskalla
pilsner. Seglen är inrullade och vi tuffar så sakteliga för motor den allra sista biten in mot dagens mål, Koxviken på Biskopsön. I ögonvrån ser jag en välfylld blå-röd-vit spinnaker närma sig och strax passerar en Albin Delta med en ensam seglare ombord. Imponerande
rutinerat river han nylonet i sittbrunnen och siktar lugnt mot enslinjen som leder öster om inloppets förrädiska stenar.

SJÄLV VÄLJER JAG den västra inseglingsrännan, som i en liten krok ska ta oss förbi samma grund. Det är helt stilla nu och loggen visar inte ens en hel knop när vi glider fram genom vattnet och intresserat följer hur viken öppnar sig. På bergsknallen intill sitter folk och äter och njuter av utsikten. Jag håller nära udden för att undvika stenarna. Men det är tydligen alltför nära. Det kittlar lite under fotsulorna samtidigt som jag hör den karaktäristiska ristningen i riggen, när vi smeker
till berget en aning med kölen. All verksamhet avstannar och samtalen på berget tystnar. Alla blickar fokuseras på klantskallen i hamninloppet. Åtminstone är det så det känns inombords. När jag fått gasreglaget i friläge hör jag mig själv fråga hur f-n det där kunde gå till.

JUST DEN FRÅGAN ställde sig nog också Bouwe Bekking, skeppare på Telefonica Blue i Volvo Ocean Race, när de dundrade på ett
1,6-metersgrund i närmare 20 knop strax söder om Marstrand. (Kolla in bilderna på sidorna 62 – 63). Besättningen på den spanska båten
fick bittert erfara vad det kan innebära att inte ha full koll på navigationen i den svenska skärgården. Förlorad ledning, två timmars kämpande för att komma loss och sedan flera dagars reparationer
av ett helt gäng som jobbade i skift. Så illa kan en grundkänning också sluta. Själv behövde jag bara backa ett par meter och välja en lite vidare båge runt udden på Biskopsön. En kvart senare satt
jag där ändå bredvid grillen med min välförtjänta pilsner.

OCH JAG HADE INTE ens en högavlönad och heltidsarbetande proffsnavigatör ombord. Yngste sonen Erik försökte visserligen från sin utkiksposition i pulpiten göra mig uppmärksam på att det allt såg väldigt grunt ut där framme. Men det hörde inte jag. Framöver ska jag nog spetsa öronen och lyssna lite bättre på honom. Allt för att undvika den försmädligaste av försmädligheter. Grundkänningen.

Vill du berätta om din egen mest pinsamma grundstötning? Eller om något annat försmädligt du sett eller gjort på sjön? Mejla på segling@lrfmedia.lrf.se.

Joakim Hermansson

Ledare | Kommentarer (0) | Tipsa en vän