Juli 23, 2007

Draggad

Mitt i juli. Sandhamn – ostkustens hårdast trafikerade småbåtshamn – var knökfull. Inte en chans att ankra upp mot sandstranden (som var bryggfri på den tiden). Där låg segelbåtar i tre led. Att ta en chans mot klubbryggan var inte att tänka på. Dels var vår nio meter långa salongsbåt en död katt bland hermelinerna, dels var vi inte medlemmar i KSSS. En sväng inne i Lökholmen där man ligger väl
skyddad, kammade noll. Fullt. Jag satte i land besättningen som intog vårt bokade fönsterbord i restaurangen medan jag la mig på svaj bort mot Korsö till och rodde gummibåten till en obefintlig lucka invid bensinbryggan, drog upp den gott och väl och anslöt mig till sällskapet. Där kom vi överens om en sillunch och att aldrig mer angöra Sandhamn en lördag mitt i juli.

Vi höjde glasen, höjde blicken mot vår salongsbåt och konstaterade att
hon låg pall, höjde glasen, höjde blicken och konstaterade att hon låg pall. Höjde åter glasen och höjde åter blicken och konstaterade att ... hade inte bäringen förändrats? Nyss låg hon ens med stortallen, väl? Den till vänster om bergknallen. I sällskapet var man oense om enslinjerna.
Alla hade sin egen, beroende på bordsplacering. Nåväl. Vi höll ögonen
på henne allt oftare. Vid kaffet satt vi alla och bligade på henne mest hela tiden. Och det är det sista man ska göra när man misstänker att en båt draggar.

Det var elvaåringen som med en unges klarsyn sa att det ser väl alla att vår båt ligger mitt i sundet, den låg mot högra stranden förut.
Den låg mitt i. Det var uppenbart. Nu när det blev sagt. Trafiken var inte intensiv, men den fanns. Vi hade parkerat bilen mitt på Sveavägen, låst och satt oss på en trottoarservering. Typ.

När de två raska männen rusade ner mot gummibåten insåg de att på den kvart det skulle ta att ro bort till den flyende båten kunde vad som helst hända. Ett draggande ankare kan kana över en häll, vända
och tappa greppet totalt. Och båtskrället hamna bland grönsakerna.

Det är sådana tankar som rusar genom skallen när faran flåsar i nacken. Tankarna borde ha rusat genom skallamentet långt tidigare. Men då lockade sillunchen och bordet var bokat och snapsen immig. Det finns ett och annat som blockerar både förnuft och förutseende.
De två raska männen övertalade två grabbar i en styrpulpetare att mot en ersättning på 200 kronor snabbt ta upp jakten på den draggande båten. Det tog fem minuter. Båten var på väg upp på land, men propellrarna gick fria och salongsbåten kom loss och kunde stäva
mot Shellmacken där resterna av ett oroligt sällskap bordade.
Vad lär oss detta?

För det första: Om skepparen ska äta sillunch ska båten vara tryggt förtöjd till nästkommande morgon. Pärlan, Den lille, Nubben, Hutten och allt vad den till sillen oumbärlige heter har lika lite med båt som bilframförande att göra. Den insikten hade jag inte då. Den kom abrupt
när jag gjorde ett reportage om hur alkoholen påverkar omdömet. Jag utförde ett antal omfattande manövrar på nykter kaluv och upprepade dem med 1,0 promille i blodet. Hej och hå. Det gick mycket lättare halvpackad. Men resultatet blev en katastrof. Mannen som jag skulle dra upp på badbryggan, honom förvandlade propellern till slarvsylta. Nu
var mannen inte levande. Utan en docka.

För det andra: Överge aldrig en båt på svaj.

För det tredje: Lita aldrig på ett ankare. De är som folk är mest. Det som det inte får göra är det bästa det vet. Dragga.

För det fjärde: Läs gärna ankartester. Som det i det här numret på sidan 65. Men tro dem icke. De kan göras med digitala dragmätare, diverse andra instrument och dykare som inspekterar på bottnen. Någon evig sanning når de dock aldrig fram till.

Kommentera gärna ledaren här nedan, eller maila direkt till

Lasse Genberg

Ledare | Kommentarer (1) | Tipsa en vän