Februari 22, 2007

Brott och straff

På en av vinterns antikrundor blev för en gångs skull en av experterna brädade av en man ur publiken, som, visade det sig, samlade på
handfängsel. Han hade ett par hundra. Alla olika utformade, alla med små enskildheter och små finesser, alla unika och alla med samma funktion: att fixera händerna.

Vad har Antikrundan och en hågad samlare med båtutställningen i Göteborg att göra?
En hel del.

Till exempel. Om jag fick för mig att samla på styrpulpetbåtar i spannet 4,5–5,5 meters längd byggda i glasfiberarmerad plast så skulle jag snart nog tvingas hyra en hangar. Bara på båtutställningen
i Göteborg fanns åtminstone tio objekt. Det kan ha varit fler. Alla med en och samma funktion: transportera fyra personer på vattnet. Alltså en lika snävt definierad funktion som handfängsel. Alla på håll lika som bär. Men i detalj skilde en smula. Pulpeten var än placerad mitt i båten, än dragen bordvarts, än flyttad bak till akterspegeln. På en del fanns sittplats gjuten framkant pulpeten. På andra utnyttjades pulpeten
som stuvfack. Plats för skrymmande gods typ fiskespön fanns än i durken, än i bordläggningen.

Gemensamt – och här kommer min poäng – var att samtliga sittplatser var lika hårda att sitta på som kyrkbänkar. De får man träsmak av när det är dags för nattvarden. De kyrkbänkshårda stolarna/ britsarna/bänkarna i båtarna ger sig på ryggen. Underlaget båtarna far fram på ligger nämligen inte still. Vilket uppenbarligen de som ansvarar för båtarnas utformning inte har klart för sig.
Märkligt, eller hur?

Ett av handfängslen som visades upp på Antikrundan var läderskott. Och tanken var human och logisk: även om nu en persons händer måste fixeras av en eller annan anledning så ska ju inte blodvite behöva uppstå. Båtkonstruktörerna tänker inte så. Om man av en eller annan anledning måste ut i båt när vågor gå så får man stå upp
och knäa. Det ger fin motion. Vill man inte det får man ta straffet. Det vill säga ryggen får ta straffet.

Samlaren på Antikrundan visade hur handfängslet har utvecklats genom seklerna. Det var inte värst mycket. På medeltiden var de lite klumpigare, nycklarna stora – men funktionen hela tiden densamma.
Den första styrpulpetaren var Ockelbo B16, ritad av Bengt O Allskog – ett båtgeni som ritade skrov, inredningar, tävlade, chefade på Båtnytt, skrev bil och båt i Expressen i många herrans år.
Den sjösattes någon gång i mitten på 1960-talet. För ett par år sedan såg jag den på Allt för Sjön, båtutställningen i Stockholm. Någon lustigkurre hade gjutit en ny form, eller hittat en gammal i någon lada i Gävletrakten, och rollat upp ett exemplar.

Inte alls oävet. I alla fall inte i jämförelse med alla Bellor, Crescentar, Yamariner, Askeladdor, Rydrar, Höga roddar, Bustrar, Väddöor, Grisslor, Örnvikar, Uttrar och alla bidrag från Polen som stod på samma mässa.

Ordet utveckling är inte advekat att använda när ingenting sker. När tillståndet är stillastående. År efter år gör samtliga varv en och samma båt. Då och då skrotar man modellen, men gör en ny som man döper till en annan sifferkombination. Alternativt stjäl man ett populärt namn från bilvärlden för att få lite gratisskjuts i startfasen.
Varför är det så?
Min teori är dubbelpipig.

Det första skottet kommer här: varken varvsägare eller båtkonstruktörer idkar båtliv. Okej, de tar en provsväng efter sjösättningen på fem tio minuter för att se att bottnen inte är helt skev
eller felkonstruerad. Det är allt. När väl arbetsdagen är slut är de lea på allt vad båt heter och drar ut till sommarstugan i skogen så långt från vatten de kan komma.
På semestern far de till huset i Thailand som ligger i höjd med tee på sjunde hålet.

Det andra skottet kommer här:
Båtfolket har alltid stått med mössan i hand för att ta plats i kön till försäljaren som sitter med orderblocket i hand och lovar leverans i maj. Att båten inte kommer förrän i slutet av juli och att Allmänna
Reklamationsnämnden tycker att det är helt i sin ordning spär på båtfolkets underdogattityd.

Kunden är för varvsägaren en besvärlig typ som ska hållas kort. I synnerhet mellan april och september. När kunderna är som besvärligast i juli månad bommar varvsägaren verksamheten och
sätter på telefonsvararen.
Varför ska han utveckla styrpulpetaren? Båtfolket får vad det förtjänar.

Ledare | Kommentarer (0) | Tipsa en vän